Utställning - The Road

Nu är min utställning The Road avslutad. Såhär såg den ut:

"The Road. Where does the road even begin? From out of nowhere I found myself on it, heavy blocked roads with obstacles to cross. I traveled as a drifter, no destination or signs of clarity in my mind. The path was already laid out for me, I had no choice but to follow it. I didn't know where I was going or where I would end up. All I knew was that I had to keep going. Slowly the comforts of home went missing, traces of my past faded with every move and my bare hands touched skies. I was on the road as a homeless person, running sporadically away from life I once knew. I couldn't find home, couldn't find that place I belonged to. so I kept being on the road. running, drifting, searching. I took photos along the way. I documented daily habits, strange objects and interesting characters that crossed my path. I captured thoughts arising under silence and collected emotions on my roll of film. Fearless soul-searching was taking its place. it got lonely out there. Chilly. Nowhere to be seen or nowhere to be found. I was on the road and felt the wind pass me by, I touched the earth beneath my feet, and spotted the dark corners of each human mind. I walked for miles until I felt freedom follow my soul into tranquility. Faith was my partner, never a moment did I doubt it would take me further to life's significant truth. It all progressed. See, I never stopped being on the road. Life is my journey. The destination never ends, roadblocks always unfold. Therefore I have my truth tucked tightly to my chest, my expressions exploding inside the camera's lens showing every viewer a reality of what it's like to constantly be on the road. Follow me."

utdrag ur My Secret Road 2014:

Böckerna går att köpa. Mejla mig för info: nadjarenman@gmail.com

Nu fortsätter resan vidare till andra horisonter. Jag har mängder av idéer som jag ser fram emot att kunna genomföra. Känns spännande, men läskigt, att vara en bit på vägen. Får se var man hamnar härnäst.

Au revoir!

Praktik

Avslutat 2 veckors praktik hos Carlo Baudone i Göteborg. Två helt fantastiska veckor, där jag lärt mig så otroligt mycket! Hade turen att få jobba med hans assistent Sören också, som bl.a. lärde mig mer om photoshop och bildredigering. Jag jobbar inte i studio särskilt mycket, eller ja, aldrig får jag nog säga, så det har varit otroligt givande för mig att få lära mig mer om hur det arbetet går till. Carlo är en väldigt skicklig fotograf, med glimten i ögat. Viktiga egenskaper när man ska jobba med kunder.

Kändes synd att åka hem, då vet man att det varit en bra arbetsplats! Det har varit kul att få åka ut på olika locations också och fota, även om det innebär att bära med sig tung utrustning, "the downside of the job" som Carlo sa. Det är väl lite så, men samtidigt skapar det variation i arbetet.

Gjorde en presentation på ca 20 min i skolan om min praktik, så jag lägger mest upp lite bilder här från mitt bildspel och andra bilder som togs i studion.

fotografering med Rockstars on Mars

Jag och Sören! :) Bästa bandet!

fick stå provmodell vid ljustestning :P

Samsyn ligan

Ansökan - Kandidatprogram i Fotografi

Äntligen, äntligen så är jag färdig med min ansökan till Valands. Känns så underbart skönt att ha fått den ivägskickad, nu hoppas jag bara att den kommer fram ordentligt. Han som jobbar i kiosken, (som jag för någon månad sedan fotograferat), var så snäll och hjälpte mig med att lägga in min låda med ansökningsbilder i en kartong, som han gav mig gratis. Himla snällt.

Borde känna mig mer lugn än vad jag gör, men jag är sådan som oroar mig trots att allt är färdigt och klart. För det finns ju såklart tusen saker som kan gå fel med mitt paket på väg till Valands, jag kan ha glömt att lägga i viktiga papper, eller lagt i fel bilder, eller glömt någon bild, eller blandat ihop mina ansökningsprover, eller eller... Ja, det finns alltså tusen saker i mitt huvud som kan ha gått fel, men jag får väl hoppas att min oro lägger sig så småningom och att allt går vägen!

Året som gått - Viktiga ögonblick

Jag tror att det kan vara bra att reflektera över sina framsteg, att påminna sig själv om de framgångar man har i livet. Trots sin egna drivkraft fastnar man som konstnär lätt i känslor av ”Vad ska det här leda till?”, ”Är jag tillräckligt bra?” etc. och just därför tror jag att det är särskilt viktigt att man tar en stund och funderar på vad det är man vill med sin konst. Sen behöver det inte alltid leda till någonting specifikt, men så länge man gör någonting och tycker det är roligt att vara kreativ så finns det inget som borde hindra en. Jag är fortfarande så otroligt tacksam över att jag mognat så pass mycket de senaste åren att jag äntligen tror på mig själv och vågar ägna mig helhjärtat åt konsten. 

Så jag tänkte göra en lista på vad som varit viktigast för mig under höstterminen. Det har gått så otroligt snabbt att jag knappt ens hunnit inse vilka betydelsefulla ögonblick det varit för mig, så det här blir väl mitt sätt att stanna upp och se efter.

Fick en tavla såld

Jag blev väldigt överraskad när jag efter vår första utställning redan fick en som ville köpa en av mina bilder. För mig är inte det viktigaste att få berömmelse eller tjäna pengar, utan det som gjorde mig glad var att det fanns en människa som faktiskt blev berörd av min bild så pass mycket att hon ville ha den upphängd på sin vägg i sitt hem. Att mitt fotografi gett avtryck, att mitt fotografi lämnat mitt hem och numera är en del av någon annans hem. Det är någonting fint i det.

Att få ställa ut sina verk

Att gå från att enbart haft någon enstaka utställning till att få ställa ut vecka efter vecka har varit så otroligt roligt och givande. Att få lov att dela ett utställningsrum med andra duktiga konstnärer och fotografer har varit underbart. Alla har hjälpts åt, plockat ned och hängt upp bilder tillsammans. Gett besökare någonting att fundera över. Någonting att känna och uppleva. De uppgifter vi fått som utgångspunkt för vårt skapande har varit en bra drivkraft till att ständigt söka nya metoder och sätt att arbeta med fotografi. Allt från dokumentärt till iscensatt. Att kunna skapa dialog med hjälp av bilder tycker jag är så fantastiskt.

Få en dikt

Att som konstnär få en dikt skriven om sig, av en otroligt duktig poet och fotograf, är oerhört inspirerande. Mitt band till William Mazdra betyder mycket för mig när det kommer till konsten. Inspirationen, förståelsen, igenkännandet. Det är tack vare honom som jag inte låter mig besegras av kritik och negativa kommentarer. Han ser bakom kulisserna, förstår utan att jag förklarar, och för det älskar jag honom innerligt. Här är dikten, tagen från min inspirationspresentation (inlägg om det kommer så småningom):

Möta sina rädslor

Konsten har en förmåga att nöta bort lager av skam, så jag valde att ställa ut en djupt personlig berättelse när vi hade temat "En kroppslig erfarenhet". Även om jag fortfarande helst av allt vill glömma att jag överhuvudtaget gjorde det, så var det här trots allt ett av de viktigaste ögonblicken under året som gick, så jag försöker vara modig ändå och dela med mig.

Julkort

Förutom bilden till vår julutställning gjorde jag även julkort till mina familjemedlemmar. Lite roligare än att köpa färdiga.

Mamma ramade in sin fint. 

Var lite för svårt för mig att ta med 3 fotoramar på flyget!

Vår julutställning

Sista utställningen för det här året blev givetvis en julutställning, och jag var nog inte den enda som undrade hur den skulle se ut. När vi hade tema "kroppen" så tyckte de flesta av hälsocoacherna att vi i konst och foto hade en så dyster och mörk syn, och det ligger väl någonting i att de flesta konstnärer och fotografer har ett visst mörker i sig som ges uttryck i det man skapar. Så vi kunde inte riktigt lova att det skulle bli en härlig, glad julutställning. Min bild var väl glad, men texten till kanske inte likaså :P 

För att förklara uppgiften vi fick så skulle vi alla utgå ifrån en bild tagen på julen och göra någonting nytt av den.

Jag blev väldigt inspirerad av Jari Silomäkis "My weather diary" (http://www.jarisilomaki.com/index2.htm) 

Tänker att det nog är någonting jag själv vill fortsätta med mer i framtiden, det här med att kombinera text och bild. Jag gör det ju hela tiden, fast texten skrivs till bilden och inte ovanpå den. Men det var kul att lägga på en dikt till en bild och se vad som hände. Det blir en helt annan grej. Kontrasterna. Två skilda världar. Poesi möter bild. Underbart. 

Så här blev min julbild:

Sen var även mina kurskamrater otroligt flitiga och kreativa, trots att vi alla kände att vi hade kramat ur det mesta under årets gång. Ett jullov kunde inte komma mer lägligt. Här är deras fina verk:

fv: min, Peter Stridsberg, Johanna Oscarsson, Sanja Matonickin

Sanja som varit duktig och stickat!

Karin under de sista förberedelserna, gott!

fv: Ellinor Wallén, Viktoria Pettersson, Karin Isaksson

fv: John Tuvesson, Daniel Alsen

Dessvärre fick jag inga kort på de övrigas bilder (Shantis, Hannas, Samanthas och Agnes), vilket är synd. Shanti hade varit pysslig och klippt och klistrat, och Hanna och Samantha hade gjort fräcka bilder under vatten. 

Det har varit en otroligt givande termin, och det känns skönt att ladda upp sina krafter igen under jullovet. Man blir ju alltid lite orolig att ens idéer plötsligt ska ta slut en dag, men man behöver helt enkelt en paus och sen kommer det flöda med kreativiteten igen. God Jul!

Life as I know it

Det tar på krafterna ibland, det här med att ständigt vara i en kreativ process. Att aldrig riktigt kunna slappna av, att aldrig riktigt kunna stänga av den där kreativa hjärnhalvan som ständigt söker nya idéer, nya projekt. Jag förlorar mig själv i det, spenderar timmar bakom kameran och tar slut på krafterna för att sedan spendera timmar framför datorn med bildredigering, eller timmar i mörkrummet för att få den där filmen jag längtat efter att se.

Spenderar timmar på tåg med ord som aldrig vägrar ta slut, som forsar i mitt huvud konstant, som söker ett sammanhang, en struktur i form av dikt, novell, pjäs eller roman. Som aldrig vill försvinna. Som vill bli någonting.

Jag önskar ofta att jag inte var konstnärligt lagd, att det inte var så viktigt för mig att få fram de där bilderna som betyder något, att inte var så viktigt att skapa ord av känslostormar, att inte behöva inta en roll på scenen för att uttrycka mig. Mest för att jag blir så himla trött.

Men så är det onekligen ett intressant liv. Och jag vet ju inte hur det hade varit om jag var en affärskvinna, en idrottskvinna, en flygvärdinna osv. Jag vet ju inte hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade förmågan att uttrycka mig i konsten.

För det tär på krafterna, men ger samtidigt ny energi. Det tar slut på en mentalt, men får en samtidigt att klara livets alla motgångar. Det får en att överleva. Det ger mening i livet. För det mesta.