"Som jag minns" - vernissage

Vernissagen på Dunkers kulturhus blev över förväntan. Så tacksam och glad för alla fina som kom och såg, var med, spred glädje och gav feedback. Guld värt!

Här kan ni läsa om vår utställning i HD: http://hd.se/kultur/konst/2014/05/28/13-minnen-minst/

Mamma var snäll och agerade fotograf under vernissagen, samt Sanja och jag själv:

Tvillingarna <3

Den finaste stunden var nog när mormor blev så berörd av min bok att hon faktiskt grät. Kommer aldrig glömma de sekunderna.

Min älskade Corina och Pernilla, som jag läste litteraturvetenskap med, kom på besök! "För det är du värd" sa Corina <3 finaste vännen

Mina underbara vänner <3

Dansade omkring på scenen efter vernissagen. 
Vår lärare Karin Bengtssons dotter var himla glad och rolig! Ett riktigt litet energiknippe :)

Scenen blev ett väldigt bra avslut på en väldigt bra dag! Tack alla!

Slutprojektet - fas 1

Saknaden efter en fadersfigur. Bearbeta saknaden efter en fadersfigur. Läser om meningarna. Så står det skrivet i min projektbeskrivning. Jag ska bearbeta saknaden efter en fadersfigur, genom mina bilder.

Hur gör man det? Egentligen? Jag bearbetar kanske i små myrsteg. I varje enstaka bild. Vet inte om det ens är rätt ord. Att bearbeta låter som någonting man går igenom och sedan lägger bakom sig.

Det har blivit tungt igen, med konsten. Förvirringen och osäkerheten. Att inte riktigt veta var man är på väg, eller vad det är man håller på med, egentligen. 

Jag kanske borde göra det för min egen skull, men å andra sidan så hade jag nog saknat den aspekten av att skapa en dialog med betraktaren. Att ställa frågor, att väcka tankar och känslor. De behöver nödvändigtvis inte leda fram till ett svar, det gör det nog aldrig, men det skapar en diskussion. Och vad vore livet utan diskussioner?

Jag behöver nog det här, trots allt. Jag kan inte låta allt stanna kvar i mitt huvud och bygga bon som är omöjliga att trassla sig ur. Jag behöver ärlighet. Även utan resultat.

Modebilder - Vernissage på Hillesgården