My memorial day.

Jag fick i uppgift att - "att skapa ett minne som ännu inte hänt. Dokumentera ett tillfälle i en tid du aldrig besökt. Fånga ett fragment av tid som ännu inte gått förlorad."  utifrån en text jag skrivit om fotografi som ni kan läsa här. 

Efter många tankar och funderingar skapade jag det här:

My memorial day.

Några ord om fotografi

Bloggen har stått still, men tiden har gått och mycket har hänt sen sist.
Är igång med en konstkurs med Helga Härenstam som lärare i skolan nu, något som gör mig inspirerad igen, och verkligen var värt att kriga för.

Vi fick i uppgift att skriva en text om fotografi, eller välja en som redan fanns.
Jag skrev ihop en text, svårt att definiera begreppet "fotografi" i en enda text, men såhär blev den i alla fall.

i ett försök att bevara ett minne som redan passerat,

att blicka in i ett fönster som redan skugglagts,

för att fånga fragment av år som gått förlorade

i ett öga, ett ögonblick,

linsen som en brygga mellan det vi ser och upplever, 

kameran vi bär på

gränslandet

mellan ljus och mörker

tiden,

en ridå

att analysera,

illustrera,

omdefiniera

fotografi som en målning

en återgivning av verkligheten

eller en scen ur en film 

att skapa liv av det vi levt 

och det vi aldrig kommer att leva

i ett försök att bevara ett minne som redan passerat,

att blicka in i ett fönster som redan skugglagts,

för att fånga fragment av år som gått förlorade

Sedan fick en person i gruppen bestämma en uppgift åt en, utifrån texten, så Bella gav mig uppgiften:
"att skapa ett minne som ännu inte hänt. Dokumentera ett tillfälle i en tid du aldrig besökt. Fånga ett fragment av tid som ännu inte gått förlorad." 

Har en vecka på mig att påbörja projektet, sedan ska vi tilldelas rekvisita baserat på det material vi samlat på oss och därefter fortsätta med projektet.

Ska bli spännande det här.

Kurs: Reportage

Mikael Franzén – killen med det magiska soundet

Människor i olika åldrar stannar upp för att lyssna på Mikael Franzén spela i mitten av Nordstan

Går förbi vimlet av människor i mitten av Nordstan, förmodligen den mest stressande platsen i hela Göteborg. En plats där människor rusar in och ut från affärer som om tiden skulle gå i alldeles för hög hastighet. En plats som får mitt hjärta att slå alldeles för fort i ren panik av allt oljud och vimmel. Men så snubblar jag på killen med lugnet och det magiska soundet, han som sitter i sin egna värld och spelar som om tiden alltid står still. Det är kontrasten i hans toner mot det turbulenta Nordstan som slår mig. Hans musik för mig till en lugn och trygg tillvaro som får mig att glömma bort var jag egentligen befinner mig. Plötsligt förminskas allt oväsen och det enda som hörs är de ljuva toner som kommer från hans fingrar. Instrumentet han spelar på heter Hang och är tillverkat i Bern, Schweiz, från ett företag som heter PANArt Hangbau AG. Tillverkarna Felix Rohner och Sabina Schärer har valt att inte göra en masskonsumtion av instrumentet, av den enkla anledningen att med tid och omsorg kunna utveckla produkten. Mikael Franzén hade turen att få tag på ett av originalen. Han skrev ett brev till deras verkstad i Bern där han förklarade varför han ville spela på en Hang.

”Ett magiskt sound som greppade tag i min själ”

Det var i Holland han stötte på instrumentet för första gången.

- Jag gick förbi en gatumusikant som satt och spelade och jag älskade soundet. Han hjälpte mig att komma i kontakt med tillverkarna.

"Allting flyter på, människor rusar förbi och i mitten av Nordstan står Mikael stadigt med sin Hang på ryggen"

"Det är inte lätt att veta vilken väg man ska gå i livet, men för Mikael Franzén tycks den vara självklar. Så länge musiken visar vägen vet han vilka steg han ska ta."

Mikael Franzén är uppvuxen i Landvetter strax utanför Göteborg men har rest runt genom Europa och spelat musik på en mängd olika platser.

Tillsammans med nio andra artister gjordes skivan Panhandler som ligger framför hans fötter när han spelar. Namnet är en slags ordlek, då det på engelska både syftar på att be främlingar om pengar och på ett stekpannshandtag. Steelpan, ett instrument från Trinidad var inspirationen till tillverkningen av Hang.

Han spelar även 23 stycken andra instrument, men när jag frågar honom vilket han uppskattar mest är det tveklöst Hang.
- Man kan kombinera både rytmer och melodier och få ett speciellt klang.

"-Jag föredrar att sitta i ett hörn och spela, men jag tjänar såklart bättre om jag sätter mig i centrum. Musiken är min endaste inkomst just nu."

Sedan nio års ålder har han sysslat med musik och drömt om att kunna få hålla på med det utan att bli korrumperad utav pengabegär. Musiken är för tillfället hans enda inkomst. Han har ett härligt driv och håller på att tillverka de instrument han själv spelar. Det finns en frihet i hans personlighet, en längtan efter att vara en egen individ utan omgivningens krav på hur man ska vara. En längtan vi alla bär på, men har svårt att hålla fast vid i ett samhälle med framgångsmentalitet.

Det är en glädje att höra Franzén spela, soundet som kommer från hans instrument ger känslan av ett lugn som behövs i en stressig vardag. Känslan av havet och naturens helande krafter. Det är som att befinna sig i en annan dimension. Ljudvågorna rör sig men tiden står stilla och jag sluter mina ögon och låter mig föras bort till en mer harmonisk plats än Nordstan.

”Vad gör du när du blir stressad?” undrar jag

- Jag fortsätter spela,  säger han med ett leende på läpparna, ett svar som känns lika självklart som hans musik.

Med de orden lämnar jag Nordstan och funderar på hur det hade varit om vi alla levde lite mer som Franzén.

Konsten i fokus

Det blir mer och mer tydligt

ju längre åren går

Att det inte bara är viktigt,

utan att det inte finns något annat,

ingen annan utväg

Den slentrianmässiga vardagen,

och det måste hända något, det måste hända något 

varför händer inget och så BAM rakt in i samtal med JH Engström

och allting väcks till liv igen

Konsten som alltid skiftar i sin roll,

i sitt skapande, i mitt skapande

Meningslösheten och drivkraften

Motpolerna, den eviga konflikten 

Varför är fotografiet så viktigt? 

Det finns tusen olika definitioner och förklaringar,

men får ändå inget grepp om det 

Så jag låter det vara,

och det känns befriande att ibland inte behöva definiera,

utan att bara låta det vara som det är

Idag uppstod ett samtal där känslor kastades omkull, 

vi gick tillbaka till det fundamentala 

”Varför fotograferar du”? 

VAD ÄR DRIVKRAFTEN

och jag grät någonstans i mitten av alla samtal 

för det gör ont att riva upp ett tungt förflutet och gå till botten av vem du är,

vad som format dig, vad som driver dig och varför det är så viktigt

När konsten känns meningslös. Är den aldrig meningslös. 

Så jag har inget annat val än att ta bilder

Kasta mig in i känslorna

Vara i konsten

Det var länge sen jag faktiskt vågade stanna upp,

känna efter,

reflektera

Inte vara i ständig rörelse

Utan faktiskt bearbeta,

betrakta

och begripa

När allt är sagt och gjort kommer oundvikligen tomheten

men drivkraften och elden som flödar genom kroppen finns alltid kvar 

och det är jag tacksam över att JH påminde mig om idag. 

self-portrait - 2010

Filmrullen och berättelsen

Började på YH för fotografi i augusti, och hade tänkt blogga under terminens gång men tiden har verkligen inte räckt till, så det har inte blivit något bloggande alls. Bättre sent än aldrig, tänker jag, så här en bild från den första uppgiften vi fick på skolan:

Vi fick en engångskamera var och så skulle vi fota en berättelse. Mitt blev lite såhär. Om saknad, längtan och så orden som försöker förmedla något. 

- Våra ord ligger begravda

Din röst

Din blick

Din längtan

Din skam

Din skuld

"Som jag minns" - vernissage

Vernissagen på Dunkers kulturhus blev över förväntan. Så tacksam och glad för alla fina som kom och såg, var med, spred glädje och gav feedback. Guld värt!

Här kan ni läsa om vår utställning i HD: http://hd.se/kultur/konst/2014/05/28/13-minnen-minst/

Mamma var snäll och agerade fotograf under vernissagen, samt Sanja och jag själv:

Tvillingarna <3

Den finaste stunden var nog när mormor blev så berörd av min bok att hon faktiskt grät. Kommer aldrig glömma de sekunderna.

Min älskade Corina och Pernilla, som jag läste litteraturvetenskap med, kom på besök! "För det är du värd" sa Corina <3 finaste vännen

Mina underbara vänner <3

Dansade omkring på scenen efter vernissagen. 
Vår lärare Karin Bengtssons dotter var himla glad och rolig! Ett riktigt litet energiknippe :)

Scenen blev ett väldigt bra avslut på en väldigt bra dag! Tack alla!