Life as I know it

Det tar på krafterna ibland, det här med att ständigt vara i en kreativ process. Att aldrig riktigt kunna slappna av, att aldrig riktigt kunna stänga av den där kreativa hjärnhalvan som ständigt söker nya idéer, nya projekt. Jag förlorar mig själv i det, spenderar timmar bakom kameran och tar slut på krafterna för att sedan spendera timmar framför datorn med bildredigering, eller timmar i mörkrummet för att få den där filmen jag längtat efter att se.

Spenderar timmar på tåg med ord som aldrig vägrar ta slut, som forsar i mitt huvud konstant, som söker ett sammanhang, en struktur i form av dikt, novell, pjäs eller roman. Som aldrig vill försvinna. Som vill bli någonting.

Jag önskar ofta att jag inte var konstnärligt lagd, att det inte var så viktigt för mig att få fram de där bilderna som betyder något, att inte var så viktigt att skapa ord av känslostormar, att inte behöva inta en roll på scenen för att uttrycka mig. Mest för att jag blir så himla trött.

Men så är det onekligen ett intressant liv. Och jag vet ju inte hur det hade varit om jag var en affärskvinna, en idrottskvinna, en flygvärdinna osv. Jag vet ju inte hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade förmågan att uttrycka mig i konsten.

För det tär på krafterna, men ger samtidigt ny energi. Det tar slut på en mentalt, men får en samtidigt att klara livets alla motgångar. Det får en att överleva. Det ger mening i livet. För det mesta.