ju längre åren går
Att det inte bara är viktigt,
utan att det inte finns något annat,
ingen annan utväg
Den slentrianmässiga vardagen,
och det måste hända något, det måste hända något
varför händer inget och så BAM rakt in i samtal med JH Engström
och allting väcks till liv igen
Konsten som alltid skiftar i sin roll,
i sitt skapande, i mitt skapande
Meningslösheten och drivkraften
Motpolerna, den eviga konflikten
Varför är fotografiet så viktigt?
Det finns tusen olika definitioner och förklaringar,
men får ändå inget grepp om det
Så jag låter det vara,
och det känns befriande att ibland inte behöva definiera,
utan att bara låta det vara som det är
Idag uppstod ett samtal där känslor kastades omkull,
vi gick tillbaka till det fundamentala
”Varför fotograferar du”?
VAD ÄR DRIVKRAFTEN
och jag grät någonstans i mitten av alla samtal
för det gör ont att riva upp ett tungt förflutet och gå till botten av vem du är,
vad som format dig, vad som driver dig och varför det är så viktigt
När konsten känns meningslös. Är den aldrig meningslös.
Så jag har inget annat val än att ta bilder
Kasta mig in i känslorna
Vara i konsten
Det var länge sen jag faktiskt vågade stanna upp,
känna efter,
reflektera
Inte vara i ständig rörelse
Utan faktiskt bearbeta,
betrakta
och begripa
När allt är sagt och gjort kommer oundvikligen tomheten
men drivkraften och elden som flödar genom kroppen finns alltid kvar
och det är jag tacksam över att JH påminde mig om idag.
self-portrait - 2010
